Förutsättningarna för att nå scratch är väl inte helt optimala, rent fysiskt. Sen förra sommaren dras jag med dubbel hälsporre och rätt mycket ledvärk. Hälsporren är sjukt jobbig, framför allt på morgonen, när jag knappt kan gå på ett par minuter. Bli lite extra besvärligt med en liten dotter som kommer inhoppandes och vill att man ska upp ur sängen så fort det bara går. :)
Så, jag har inlett varje dag med Ipren 400 mg i snart ett års tid... Det märkliga är att när jag väl kommer igång så känner jag inte av det så mycket. Det går oftast rätt bra ute på banan. Jag märker mest av det när jag har stått och matat på rangen, men å andra sidan är ju inte rangematning optimal träning, men vissa rundor kan jag också ha otroligt ont de sista typ två-tre hålen.
Självklart blir det värre perioder när jag belastar fötterna mer, så jag försöker planera in saker och ting med lite balans. Och saken görs väl inte bättre av att jag har lite extra kilon på kroppen. Jag har stått stadigt på 95-96 kg i rätt många år nu, vilket är typ tio kg för mycket, 85 kg är perfekt för mig. Så, för ett par veckor sen började jag också den resan nedåt. Första invägning i söndags, 94,1 kg.
Nå, jag ser värk och annat som en utmaning, snarare än som ett hinder. När jag väl når målet, förhoppningsvis, kommer utmaningarna att vara det som gjort resan värd att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar